Fyra år och terapi

Får besök av grannens fyraåring.

– Hej, välkommen, vill du komma in?

Stolpar in förbi mig utan att svara, hänger lite med huvudet, men ser också arg ut. Jag avvaktar vidare prat, men erbjuder lite mellis. Sätter mig vid bordet. Han sätter sig i kökssoffan först och tittar i golvet.

– Hur går det där hemma med bebisen och så?

Axel är yngste sonen av tre och nu har en syster anlänt sedan ett par veckor. Jag har hört att han punktmarkerar sin mor starkt och att han är bekymrad över hur länge den nya konstiga systern ska stanna. Han lär också ha erbjudit sig att vidtaga vissa åtgärder men fått avslag.

– Jag menar, hur mår du?
– Jag är sjuk nu. Väldigt sjuk faktiskt.
– Ok, jag är sjuksyster så om du vill berätta hur du är sjuk kanske jag kan hjälpa dig.

Axel tiger men kommer till bordet och sätter sig mitt emot. Plötsligt tittar han rakt in i mina ögon, med händerna knäppta framför sig i bästa predikantstil sänker han rösten och säger viskande:

– Jag har fått svartsjukan! Och det är bara för den där KYCKLINGEN!

Plötsligt får jag minnesbilder av de alldeles nyfödda nakna på ett skötbord med armar och krokiga ben i luften. Ingen dålig symbolbild av en fyraåring.

Vi sitter tysta en stund, han tar en smörgås och en bulle med god aptit. Färgen har återvänt på hans kinder och han ser lättad ut. Börjar prata om annat och efter en stund kasar han ner från stolen.

– Jag ska väl gå hem nu.
– Ja du ska väl det, det är inte som det brukar vara Axel, men man vänjer sig och då känns det bättre. Allt gammalt finns också kvar.

Therapy on demand, när den är som bäst.

Louise Hallin, leg barnmorska och psykoterapeut